Träskydd på gott och ont

Kemiska träskyddsmedel är oundvikliga när virke används i direkt kontakt med jord eller i fuktiga miljöer som bland annat drivbänkar och växthus.
Utan träskyddsmedel etablerar sig snabbt svampar av olika slag och får de breda ut sig är allvarliga rötangrepp snart ett faktum. Men samtidigt är många träskyddsmedel direkt giftiga för växterna.

På fackspråk säger man att de orsakar fytotoxiska skador eller störningar. Hämmad rotutveckling är exempel på en sådan skada. När så kallat tryckimpregnerat virke kom i ropet för ett antal decennier sedan, slogs många trädgårdsväxter ut. Man räknade helt enkelt inte med att bland annat kvicksilver och arsenik, som lakades ur det behandlade träet, kunde orsaka några skador.

När några år hade gått och växterna inte reagerade nämnvärt på giftet, tog många det som ett tecken på att plantorna vande sig. I själva verket var det förstås den giftiga urlakningen som minskade eller upphörde. Numera tillverkas träskyddsmedel av mindre giftiga ingredienser och med en teknik som gör att "överskottet" inte sipprar ut ur jorden lika hämningslöst.

Medlen orsakar alltså inte längre samma förödande skador, även om de är långt ifrån ofarliga. Dessutom har vi numera en betydligt mer effektiv kontroll över vad som släpps ut på marknaden. I Sverige har denna bevakning tidigare legat hos Kemikalieinspektionen, men från och med 1991 har Nordiska Träskyddsrådet det uppdraget.

Man skiljer i huvudsak mellan tre olika slags träskyddsmedel: vattenlösliga, oljelösliga och sådana som man själv doppar eller stryker på virket. De båda förstnämnda används industriellt. Giftigheten varierar.