Taggar:
På många håll i Skandinavien kan vi ståta med lika vackra gräsmattor som engelsmännen. Den enda skillnaden är att man på nordiska breddgrader får lägga ner åtskilligt större möda på att vårda gräset än man behöver göra i Storbritannien - för att alltså nå ungefär samma goda resultat.
Gemensamt med öborna har de nordiska länderna, med två undantag, ett av världens bästa gräsklimat. Det som skiljer oss åt är dels den nordiska vintern, som, förutom rena köldskador, orsakar åtskilliga angrepp av s k övervintringssvampar, och det faktum att vi totalt har ett torrare klimat.
Logiskt blir följden att vi måste lägga ner stor möda på att förebygga vinterskadorna och låta vattenspridarna stå på under betydligt längre tid, för att mattorna ska bli så täta och smaragdgröna som vi vill ha dem.
Denna extra omvårdnad medverkar bl a till att hemträdgårdarnas välskötta gräsmattor blir den mest intensiva växtkultur vi har - även om man räknar med sådant som odlas i växthus. En gräsmatta som under en sommarsäsong klipps en gång i veckan växer faktiskt under denna tid upp till en och en halv meter. Gödslar och vattnar vi extra omsorgsfullt klipper vi under samma tid bort ännu mer.
Det är alltså fråga om en enorm grönmasseproduktion -mycket större än den lantbrukaren får fram på sina åkrar. Därför är det inte heller särskilt överraskande att gräsmattegräset då och då smiter ut i rabatter och gångar, i synnerhet som vildväxande gräsplantor sällan står så tätt som de gör i en odlad matta, och därför har en nedärvd drift att spontant söka större livsrum.
Till detta kommer också ett par andra förhållanden, som inte saknar betydelse. Som gräsmattegräs används sällan eller aldrig rena arter. Däremot använder man nästan alltid sorter, vars ursprungsarter så att säga lever på andra sidan trädgårdsmuren.
Det är lika ovanligt att man för gräsmattan sår en enda sort. Man blandar i stället flera sorter. En ganska vanlig gräsfröblandning innehåller 5-6 olika sorter. Var och en av dessa har speciella egenskaper och krav, vilket gör att t ex en sort, som är särskilt näringskrävande, kan tillåtas "svälta ut", eftersom de övriga mindre näringskrävande då tar över.
På liknande sätt kan gräsen reagera på bl a torka, jordsammansättningar och liknande. Och vid varje sådan situation söker sig förstås sorter med speciella krav till mera passande miljöer. I ena fallet kan en sådan finnas i ett angränsande potatis eller annat köksväxtland, i en välgödslad blomsterrabatt, kanske i en torr grusgång eller i sandfyllda fogar mellan betongplattor eller stenbeläggningar.
Iden situationen förvandlas det gräs vi normalt vårdar så väl till lika mycket ogräs som maskrosor, våtarv, kvickrot, grodblad och klöver blir i varje välskött grästurf. Därmed uppstår också frågorna: Hur hindrar man gräset att fly och hur blir man av med de grässtrån som trotsat kanthuggning och andra gränsmarkeringar?
Det här behöver du
Redskap
Trädgårdsspade med rakt skär (1) Planteringsspade (2) Skyffeljärn, alt renshacka (3) Smalt rensjärn (4) Handsax, gärna eldriven(5)
Material
Kantstöd av sten, klinker, tegel, betong, tryckimpregnerat trä eller plast. Fogsand, Kraftiga, spetsade träpinnar.
Kantstöt eller inte
Det effektivaste sättet att hindra gräs från att ta sig in i markytor där man inte vill ha det är att avgränsa gräsytorna med någon typ av kantstöd. Å andra sidan är permanenta kanter inte alltid så prydliga. Är materialet inte utomordentligt smäckert och välanpassat kan det i varje fall bidra till ett intryck av uniformitet, som inte passar i en hemträdgård.
Dessbättre kan gräset hållas efter även utan dessa kantstöd, men det fordrar förstås en del regelbundet jobb. Den enda goda metoden är nämligen att kanthugga och sedan se till att denna öppna gräns förblir öppen.
Bland trädgårdsredskapen finns flera typer av kanthuggare. Det kommer också ständigt nya konstruktioner. De flesta av dessa specialvektyg har emellertid varken den styrka eller effektivitet som behövs för hård jord och sega gräsrötter.
Möjligen kan en del av dem användas som ett mera lättviktigt underhållsredskap när kanten väl är skuren. Men då fordras också att den skärande klingan verkligen hålls vass. I annat fall händer två saker: endera viker sig verktyget eller också blir jobbet onödigt slitsamt.
Den bästa kantskärare som finns bär inte ens namnet. Den är den nätta trädgårdsspaden med rakt skär och med en rejäl vikt kant upptill, som tål att trampas på. Men även spadens skär måste förstås hållas vasst. Man gör det enklast med en medelgrov och dubbelgradig skärpfil.
En sak till är väsentlig att säga: En trädgård får aldrig bli ett tvång! Det är det givetvis inte heller att jaga gräs som är på rymmen. Har man en stor tomt kan den välvårdade mattan lite stegvis få övergå i t ex en blomsteräng. Då behövs inga kantstöd!
Gräs på fel plats
Det är något paradoxalt med hemträdgårdens gräsmatta. Och med hemträdgårdsmästaren också, för den delen. Ingen annan trädgårdsväxt får sådan omsorg och får kosta så mycket pengar som gräsmattan. Den som äger den gödslar, vattnar, klipper och svettas... Och samma möda lägger vederbörande ner på att bli av med de arma grässtrån som då och då tar sig friheten att slå rot utanför den strikta mattgränsen. Det är om detta förvirrande problem det här kortet handlar.På många håll i Skandinavien kan vi ståta med lika vackra gräsmattor som engelsmännen. Den enda skillnaden är att man på nordiska breddgrader får lägga ner åtskilligt större möda på att vårda gräset än man behöver göra i Storbritannien - för att alltså nå ungefär samma goda resultat.
Gemensamt med öborna har de nordiska länderna, med två undantag, ett av världens bästa gräsklimat. Det som skiljer oss åt är dels den nordiska vintern, som, förutom rena köldskador, orsakar åtskilliga angrepp av s k övervintringssvampar, och det faktum att vi totalt har ett torrare klimat.
Logiskt blir följden att vi måste lägga ner stor möda på att förebygga vinterskadorna och låta vattenspridarna stå på under betydligt längre tid, för att mattorna ska bli så täta och smaragdgröna som vi vill ha dem.
Denna extra omvårdnad medverkar bl a till att hemträdgårdarnas välskötta gräsmattor blir den mest intensiva växtkultur vi har - även om man räknar med sådant som odlas i växthus. En gräsmatta som under en sommarsäsong klipps en gång i veckan växer faktiskt under denna tid upp till en och en halv meter. Gödslar och vattnar vi extra omsorgsfullt klipper vi under samma tid bort ännu mer.
Det är alltså fråga om en enorm grönmasseproduktion -mycket större än den lantbrukaren får fram på sina åkrar. Därför är det inte heller särskilt överraskande att gräsmattegräset då och då smiter ut i rabatter och gångar, i synnerhet som vildväxande gräsplantor sällan står så tätt som de gör i en odlad matta, och därför har en nedärvd drift att spontant söka större livsrum.
Till detta kommer också ett par andra förhållanden, som inte saknar betydelse. Som gräsmattegräs används sällan eller aldrig rena arter. Däremot använder man nästan alltid sorter, vars ursprungsarter så att säga lever på andra sidan trädgårdsmuren.
Det är lika ovanligt att man för gräsmattan sår en enda sort. Man blandar i stället flera sorter. En ganska vanlig gräsfröblandning innehåller 5-6 olika sorter. Var och en av dessa har speciella egenskaper och krav, vilket gör att t ex en sort, som är särskilt näringskrävande, kan tillåtas "svälta ut", eftersom de övriga mindre näringskrävande då tar över.
På liknande sätt kan gräsen reagera på bl a torka, jordsammansättningar och liknande. Och vid varje sådan situation söker sig förstås sorter med speciella krav till mera passande miljöer. I ena fallet kan en sådan finnas i ett angränsande potatis eller annat köksväxtland, i en välgödslad blomsterrabatt, kanske i en torr grusgång eller i sandfyllda fogar mellan betongplattor eller stenbeläggningar.
Iden situationen förvandlas det gräs vi normalt vårdar så väl till lika mycket ogräs som maskrosor, våtarv, kvickrot, grodblad och klöver blir i varje välskött grästurf. Därmed uppstår också frågorna: Hur hindrar man gräset att fly och hur blir man av med de grässtrån som trotsat kanthuggning och andra gränsmarkeringar?
Det här behöver du
Redskap
Trädgårdsspade med rakt skär (1) Planteringsspade (2) Skyffeljärn, alt renshacka (3) Smalt rensjärn (4) Handsax, gärna eldriven(5)
Material
Kantstöd av sten, klinker, tegel, betong, tryckimpregnerat trä eller plast. Fogsand, Kraftiga, spetsade träpinnar.
Kantstöt eller inte
Det effektivaste sättet att hindra gräs från att ta sig in i markytor där man inte vill ha det är att avgränsa gräsytorna med någon typ av kantstöd. Å andra sidan är permanenta kanter inte alltid så prydliga. Är materialet inte utomordentligt smäckert och välanpassat kan det i varje fall bidra till ett intryck av uniformitet, som inte passar i en hemträdgård.
Dessbättre kan gräset hållas efter även utan dessa kantstöd, men det fordrar förstås en del regelbundet jobb. Den enda goda metoden är nämligen att kanthugga och sedan se till att denna öppna gräns förblir öppen.
Bland trädgårdsredskapen finns flera typer av kanthuggare. Det kommer också ständigt nya konstruktioner. De flesta av dessa specialvektyg har emellertid varken den styrka eller effektivitet som behövs för hård jord och sega gräsrötter.
Möjligen kan en del av dem användas som ett mera lättviktigt underhållsredskap när kanten väl är skuren. Men då fordras också att den skärande klingan verkligen hålls vass. I annat fall händer två saker: endera viker sig verktyget eller också blir jobbet onödigt slitsamt.
Den bästa kantskärare som finns bär inte ens namnet. Den är den nätta trädgårdsspaden med rakt skär och med en rejäl vikt kant upptill, som tål att trampas på. Men även spadens skär måste förstås hållas vasst. Man gör det enklast med en medelgrov och dubbelgradig skärpfil.
En sak till är väsentlig att säga: En trädgård får aldrig bli ett tvång! Det är det givetvis inte heller att jaga gräs som är på rymmen. Har man en stor tomt kan den välvårdade mattan lite stegvis få övergå i t ex en blomsteräng. Då behövs inga kantstöd!
