Taggar:
Dessbättre finns det fler material än dessa två att välja bland för att få såväl slitstarka som vackra och lättskötta trädgårdsgolv. Natursten av olika slag ligger givetvis nära till hands, inte minst för att materialet passar så väl till omgivande växtlighet. När man tittar på planritningar över villaträdgårdar av lite äldre datum kan man lätt få för sig att de som bor där ständigt är ute och promenerar i trädgården. Tomterna genomkorsas nämligen av gångar. En leder förstås från gatan till huvudbyggnadens entré. Från köks eller källaringången strålar ett "vägnät" ut till redskapsboden, potatislandet, köksträdgården, bärbuskarna, stenpartiet, komposthögen, bersån och kryddgården.
Frapperande är dels att alla dessa "stationer" om ytan var stor nog - låg på behörigt avstånd från varandra, dels att gräsmattan inte var avsedd att gå på. Genomgående "golvbeläggning" i övrigt var grus. I dag ser det helt annorlunda ut. Grusgångarna är borta och gräsytorna därmed för det mesta obrutna. Redskapsboden är en del av garaget eller carporten och kräver inte längre någon separat "körväg".
Bersån är också borta och har ersatts av den obligatoriska altanen, men denna ligger intill boningshuset och fordrar därför inte heller någon förbindelseväg. På detta sätt har dagens trädgårdar blivit mindre röriga, men samtidigt tråkigare och knappast mera lättskötta. Visserligen behöver man inte längre hålla de många grusgångarna fria från ogräs med skyffeljärn. Det är inte heller aktuellt att kratta dem. Men samtidigt kan man fråga sig om det är så mycket enklare att få trätrallsaltanen att ligga plant, att klippa och i övrigt hålla gräsmattan i konkurrenskraftigt skick gentemot grannens.
Trots att de flesta trädgårdar med åren blivit mindre har detta inte skett på gräsets bekostnad. Snarare tvärtom.
Även i små radhusträdgårdar dominerar gräset som trädgårdsgolv - trots att man med till exempel sten som beläggning skulle kunna få en betydligt mer lättskött anläggning. En bekväm trädgård kräver hårda golvytor av flera skäl. Dels ska de fungera som ett bärkraftigt underlag till biluppfarten och entr‚n, dels ska de ge stabilitet åt trädgårdsmöblerna, vara ett bra underlag att köra skottkärran på samt ska inte minst fungera som en gräns mellan öppen jord och grässådds ytor.
Om man väljer sten, trä eller betong har givetvis mycket med smak att göra, men det är också en ekonomisk fråga och en fråga om tillgång. Eftersom natursten är tungt och inte finns överallt tillkommer ofta dryga transportkostnader. Men bortsett från sådana belastningar har natursten tveklöst många praktiska fördelar. Den ruttnar inte, fryser inte, tål kyla, hetta och nästan hur mycket nötning som helst. Sten är också mångformig med varierande ytstruktur och färgnyanser, den kan bearbetas och den har traditionell förankring.
Sex olika stenarter
I och för sig kan sten av många slag användas i trädgårdssammanhang, men det är främst en handfull olika arter som är särskilt lämpade. Dessa är skiffer, gnejs, granit, kalksten, sandsten och marmor. Av skiffer är två typer aktuella, dels glimmerskiffer, som är grå till färgen och som ibland även kallas gråskiffer, dels lerskiffer, som är svart. Marmor är den minst vanliga, vilket dels beror på ett högt pris och dels på materialets strikta karaktär, som mest passar i så kallade stilträdgårdar.
Priset en transportfråga
Eftersom natursten är tung och även svårhanterlig av andra skäl är det i hög grad transportsätt och avstånd som bestämmer priset. Har man turen att bo i närheten av brytorterna kan man köpa sten för hyfsade priser. Ligger trädgården däremot på långt avstånd från dessa, eller i landets stora städer, är kvadratmeterpriset oftast mer än dubbelt så högt. Dessa förhållanden har gjort att natursten är betydligt vanligare i trakter som ligger nära brytningsplatserna eller dit man kan ordna billiga transporter, till exempel via sjövägen.
Kalksten bryts främst på Öland och Gotland, i Jämtland, Västergötland och Östergötland. Den mesta sandstenen kommer från Älvdalen, medan skiffer främst är en produkt från jämtländska Offerdalstrakten. Granit bryts framför allt i Bohuslän, Blekinge, Småland och Skåne.
Det finns ett oändligt antal olika sorters kanter och ytor på plattor i natursten beroende på hur de behandlats. Det är mycket viktigt att man för en och samma läggning väljer stenplattor som huggits eller sågats likartat, annars passar inte stenarna i fogarna. Naturstensprodukter bär ofta namn efter brytplatserna. Ölandssten är ett typiskt exempel.
Glimmerskiffer
Glimmerskiffer består av kvarts och glimmer. Glimmerfjällen, som ligger parallellt, kan vara ljusare eller mörkare grå. Materialets skifferegenskaper - den flagnande karaktären - är mycket stark och det är den som gör det lätt att klyva stenen. Det är fullt möjligt att ur glimmerskiffer få ut så tunna skivor som cirka 20 millimeter.
Den vanligaste tjockleken på glimmerplattor för trädgårdsbruk är emellertid 30-40 millimeter. Men även sådana mått är tunna i jämförelse med andra stenmaterial, vilket gör att transportkostnaderna för materialet är betydligt lägre än för de flesta andra stenarter. Mest används glimmerskiffer som regelbundna, kvadratiska eller rektangulära plattor, men man kan också få o_ regelbundna, månghörniga stenar.
De oregelbundna stenarna är betydligt svårare att lägga än de regelbundna. Dels tar det tid att leta upp stenar som i kombination med andrager snygga fogar, dels måste man ofta själv knacka fram sådana kanter. Glimmerskiffer finns med bräckta, så kallade tuktade eller sågade kanter. Det är inte lämpligt att blanda olika kanter. De som till exempel sågats får en blank yta som passar dåligt till andra. Stenar med sågade kanter är också dyrare.
Som marksten gör sig glimmerskiffer med naturlig brottyta bäst. Den står väl mot omgivande växtlighet, kan kombineras med annan sten såsom granit, och med trä i form av kubb och syllar.
Glimmerskiffer har dessutom förtjänsten att vara relativt halksäker.
Lerskiffer
Lerskiffer har bildats av lera, som hårdnat under starkt tryck och sedan lagrats i vatten. I den stelnade massan finns korn av kvarts och glimmer, vilka i kombination med stenens svarta färg ger dess karaktär. Även hos lerskiffer är skiffrigheten kraftig, vilket gör att stenen kan klyvas i väl så tunna skivor som hos glimmerskiffer. Eftersom lerskiffern dock inte är lika stark är den vanligaste tjockleken 40-50 millimeter.
Marksten av lerskiffer förekommer nästan endast som regelbundna plattor med sågade kanter. Oregelbunden sten har helt enkelt för svaga kanter. Materialet finns även med så kallade tillsatta kanter, alltså sådana som lutar inåt på undersidan. Men även dessa kanter är i svagaste laget.
Kalksten
Kalksten är en kalciumkarbonat blandad med kvarts, järnoxid och lera. Stenen finns i röda, gulaktiga och grå färgtoner. Är den rödfärgad är järnoxidhalten hög, är stenen däremot gråaktig dominerar leran. Kalkstenens färg ger också besked om dess hållbarhet. Grå sten har nämligen ofta större styrka än den röda.
Däremot är båda ganska känsliga för vissa kemikalier, främst syror. Man bör till exempel undvika att stenen får kontakt med kvävehaltiga gödselmedel, som lätt sätter igång en vittringsprocess.
Likaså är det inte tillrådigt att salta på en kalkstensbeläggning för att bli av med eventuell vinteris, då sådant salt bidrar till vittring.
Till och med vanligt regn- och smältvatten kan vintertid gå hårt åt stenen. Blidvädersdagar tränger vattnet in i sprickor och fickor och när det sedan fryser och får större volym är risken stor att stenen sprängs sönder. Trots dessa negativa sidor är kalkstenen, eller Ölandsstenen som den oftast kallas, den för markbeläggning vanligaste naturstenen.
Den naturliga brottytan, som ibland kallas klovyta och ibland råkopp, är ganska ojämn. Detta gör att kalksten oftast hyvlas eller topphuggs med mejsel. Hyvlingen, som numera är helt dominerande, ger tre skilda kvaliteter. Vid topphyvling tar man bort de största knaggarna - det vill säga uppstående ojämnheter- medan alla gropar lämnas kvar. Vid grovhyvling accepterar man inga djupare håligheter än 4 millimeter.
Finhyvlad, eller finslipad, kalksten är egentligen bara aktuell för inomhusbruk. Samma sak gäller förstås den allra högsta kvaliteten, som är polerad. Röda kalkstensplattor kan man få i såväl regelbundna kvadrater och rektanglar som i oregelbundna större och mindre hällar. Den grå stenen förekommer mest som regelbundna plattor.
Tjockleken på stenen varierar en del, vanligen mellan 40 och 70 millimeter. Är kanterna sågade är i allmänhet stenen också något tjockare. Detta gör att kalksten är ganska tungt. Man bör räkna med att en kvadratmeter väger från 150 upp till cirka 200 kilo.
Sandsten
Som framgår av namnet är sandsten uppbyggd av sandkorn. Dessa i sin tur består huvudsakligen av kvarts, men fältspat, glimmer och även andra mineraler kan ingå. Kornen kan vara både skarpkantade och rundade. Bindemedlen kan endera vara kalk, ler eller järnhaltiga, vilket gör att stenen är mycket färgvarierande. För det mesta är den röd, men den kan också vara brun, grönaktig, gul, grå eller vit.
Det är vanligt att sandstenens skiktning är mycket tydlig, liksom att så kallade böljeslagsmärken förekommer. Dessa liknar mest korta vågrörelser. Det är inte heller helt ovanligt att man i sandstenen hittar fossil, det vill säga förstenade lämningar eller spår av växter eller djur. Dessa kan vara mycket dekorativa i en stenläggning med många vackra mönster.
Benämningen sandsten kan ge en känsla av skörhet och materialets hållfasthet kan variera något, men den sandsten som säljs för markbeläggning visar sällan några svagheter, mycket beroende på att det är ett naturmaterial. En mycket stor fördel är att materialet är lätt att bearbeta. En lika stor geografisk nackdel är emellertid att det inte bryts på så många platser. Därför kan det ses som en förmån att ha tillgång till sandsten.
En annan positiv detalj är att klovytan i regel är så jämn att den inte kräver någon ytbehandling. I de flesta fall lägger man oregelbundna hällar.
Granit - Gatsten
Hällar av granit är ett utmärkt golvmaterial för trädgården, men förekommer ändå inte så ofta på grund av kostnaderna. Däremot är det mera vanligt att gatsten, som bryts ur denna bergart, används som beläggning vid bland annat biluppfarter. Tyvärr minskar också denna användning, främst på grund av priset, men också för att det är svårt att få tag på lämpliga mängder.
Graniten varierar en hel del i färg och eftersom alltför starka variationer kan bli störande bör man kräva en någorlunda enhetlighet inom en och samma leverans. Smågatsten, som är kubisk med kantmåtten 80-100 millimeter, är den vanligaste typen. Väl huggna kan de läggas med minimala fogar. Det går åt cirka 100 stenar till en kvadratmeter. Varje enskild sten väger omkring 2 kilo.
Storgatsten, som har 210 millimeters längd med 140 millimeter som bredd och höjdmått, används mest som kantsten och som infattning för ytor som lagts med smågatsten. Måtten kan variera något och för att läggningsarbetet inte ska bli bevärligt bör man inte tolerera större avvikelser än ñ 5 millimeter.
Ibland kan man också komma över så kallad gångbanesten, som liksom smågatstenen är kubisk, men inte har större kantmått än 50x70 millimeter - ett format som givetvis är mera lätthanterligt, men som inte kan belastas lika mycket.
Gnejs - Kullersten
Kullersten är gnejs, så kallad fältsten. I århundraden har den varit vår vanligaste gatu och torgbeläggning. En kullerstenslagd yta har stor charm, men den är ganska obekväm att både gå och köra på, varför den numera mest läggs på ytor som man av någon anledning inte vill att folk ska gå på.
Kullersten kan mycket väl läggas på till exempel en garageuppfart, men då tillsammans med ett par körstråk av huggen gatsten. Ett par andra användningssätt är att löslägga kullersten runt nyplanterade träd eller längs fasader, där ingen växtlighet trivs. För att kullersten ska kunna läggas i stadiga förband bör den ha en diameter på 70-100 millimeter och vara något tillplattad, så att den kan sättas på kant.
Marmor
Även om marmor är en mycket vacker sten med tusenåriga anor har den klara begränsningar som markbeläggning. Bland annat fordrar stenen mycket av omgivningen och passar därför knappast annat än till större golvytor i direkt anslutning till mera pretentiösa byggnader. I stort sett läggs bara hyvlad eller sågad marmor i regelbundna plattor. Den glatta ytan har som sagt i rätt miljö stort dekorvärde, men är samtidigt en halkrisk för den oförsiktige.
Fogplattor av marmorkross, blandad med cement eller konstharts som bindemedel, säljs på marknaden under beteckningen konstbetong.
Trädgårdsplattor av natursten
Alla trädgårdsägare har säkert någon gång i kraftfulla ordalag fördömt den gräsmatta som ständigt ska klippas, vattnas, gödslas och hållas efter så att den inte "kryper in" i rabatter och köksväxtland. Sannolikt har den konstgjorda plastgräsmattan nämnts i sammanhanget som alternativ...Dessbättre finns det fler material än dessa två att välja bland för att få såväl slitstarka som vackra och lättskötta trädgårdsgolv. Natursten av olika slag ligger givetvis nära till hands, inte minst för att materialet passar så väl till omgivande växtlighet. När man tittar på planritningar över villaträdgårdar av lite äldre datum kan man lätt få för sig att de som bor där ständigt är ute och promenerar i trädgården. Tomterna genomkorsas nämligen av gångar. En leder förstås från gatan till huvudbyggnadens entré. Från köks eller källaringången strålar ett "vägnät" ut till redskapsboden, potatislandet, köksträdgården, bärbuskarna, stenpartiet, komposthögen, bersån och kryddgården.
Frapperande är dels att alla dessa "stationer" om ytan var stor nog - låg på behörigt avstånd från varandra, dels att gräsmattan inte var avsedd att gå på. Genomgående "golvbeläggning" i övrigt var grus. I dag ser det helt annorlunda ut. Grusgångarna är borta och gräsytorna därmed för det mesta obrutna. Redskapsboden är en del av garaget eller carporten och kräver inte längre någon separat "körväg".
Bersån är också borta och har ersatts av den obligatoriska altanen, men denna ligger intill boningshuset och fordrar därför inte heller någon förbindelseväg. På detta sätt har dagens trädgårdar blivit mindre röriga, men samtidigt tråkigare och knappast mera lättskötta. Visserligen behöver man inte längre hålla de många grusgångarna fria från ogräs med skyffeljärn. Det är inte heller aktuellt att kratta dem. Men samtidigt kan man fråga sig om det är så mycket enklare att få trätrallsaltanen att ligga plant, att klippa och i övrigt hålla gräsmattan i konkurrenskraftigt skick gentemot grannens.
Trots att de flesta trädgårdar med åren blivit mindre har detta inte skett på gräsets bekostnad. Snarare tvärtom.
Även i små radhusträdgårdar dominerar gräset som trädgårdsgolv - trots att man med till exempel sten som beläggning skulle kunna få en betydligt mer lättskött anläggning. En bekväm trädgård kräver hårda golvytor av flera skäl. Dels ska de fungera som ett bärkraftigt underlag till biluppfarten och entr‚n, dels ska de ge stabilitet åt trädgårdsmöblerna, vara ett bra underlag att köra skottkärran på samt ska inte minst fungera som en gräns mellan öppen jord och grässådds ytor.
Om man väljer sten, trä eller betong har givetvis mycket med smak att göra, men det är också en ekonomisk fråga och en fråga om tillgång. Eftersom natursten är tungt och inte finns överallt tillkommer ofta dryga transportkostnader. Men bortsett från sådana belastningar har natursten tveklöst många praktiska fördelar. Den ruttnar inte, fryser inte, tål kyla, hetta och nästan hur mycket nötning som helst. Sten är också mångformig med varierande ytstruktur och färgnyanser, den kan bearbetas och den har traditionell förankring.
Sex olika stenarter
I och för sig kan sten av många slag användas i trädgårdssammanhang, men det är främst en handfull olika arter som är särskilt lämpade. Dessa är skiffer, gnejs, granit, kalksten, sandsten och marmor. Av skiffer är två typer aktuella, dels glimmerskiffer, som är grå till färgen och som ibland även kallas gråskiffer, dels lerskiffer, som är svart. Marmor är den minst vanliga, vilket dels beror på ett högt pris och dels på materialets strikta karaktär, som mest passar i så kallade stilträdgårdar.
Priset en transportfråga
Eftersom natursten är tung och även svårhanterlig av andra skäl är det i hög grad transportsätt och avstånd som bestämmer priset. Har man turen att bo i närheten av brytorterna kan man köpa sten för hyfsade priser. Ligger trädgården däremot på långt avstånd från dessa, eller i landets stora städer, är kvadratmeterpriset oftast mer än dubbelt så högt. Dessa förhållanden har gjort att natursten är betydligt vanligare i trakter som ligger nära brytningsplatserna eller dit man kan ordna billiga transporter, till exempel via sjövägen.
Kalksten bryts främst på Öland och Gotland, i Jämtland, Västergötland och Östergötland. Den mesta sandstenen kommer från Älvdalen, medan skiffer främst är en produkt från jämtländska Offerdalstrakten. Granit bryts framför allt i Bohuslän, Blekinge, Småland och Skåne.
Det finns ett oändligt antal olika sorters kanter och ytor på plattor i natursten beroende på hur de behandlats. Det är mycket viktigt att man för en och samma läggning väljer stenplattor som huggits eller sågats likartat, annars passar inte stenarna i fogarna. Naturstensprodukter bär ofta namn efter brytplatserna. Ölandssten är ett typiskt exempel.
Glimmerskiffer
Glimmerskiffer består av kvarts och glimmer. Glimmerfjällen, som ligger parallellt, kan vara ljusare eller mörkare grå. Materialets skifferegenskaper - den flagnande karaktären - är mycket stark och det är den som gör det lätt att klyva stenen. Det är fullt möjligt att ur glimmerskiffer få ut så tunna skivor som cirka 20 millimeter.
Den vanligaste tjockleken på glimmerplattor för trädgårdsbruk är emellertid 30-40 millimeter. Men även sådana mått är tunna i jämförelse med andra stenmaterial, vilket gör att transportkostnaderna för materialet är betydligt lägre än för de flesta andra stenarter. Mest används glimmerskiffer som regelbundna, kvadratiska eller rektangulära plattor, men man kan också få o_ regelbundna, månghörniga stenar.
De oregelbundna stenarna är betydligt svårare att lägga än de regelbundna. Dels tar det tid att leta upp stenar som i kombination med andrager snygga fogar, dels måste man ofta själv knacka fram sådana kanter. Glimmerskiffer finns med bräckta, så kallade tuktade eller sågade kanter. Det är inte lämpligt att blanda olika kanter. De som till exempel sågats får en blank yta som passar dåligt till andra. Stenar med sågade kanter är också dyrare.
Som marksten gör sig glimmerskiffer med naturlig brottyta bäst. Den står väl mot omgivande växtlighet, kan kombineras med annan sten såsom granit, och med trä i form av kubb och syllar.
Glimmerskiffer har dessutom förtjänsten att vara relativt halksäker.
Lerskiffer
Lerskiffer har bildats av lera, som hårdnat under starkt tryck och sedan lagrats i vatten. I den stelnade massan finns korn av kvarts och glimmer, vilka i kombination med stenens svarta färg ger dess karaktär. Även hos lerskiffer är skiffrigheten kraftig, vilket gör att stenen kan klyvas i väl så tunna skivor som hos glimmerskiffer. Eftersom lerskiffern dock inte är lika stark är den vanligaste tjockleken 40-50 millimeter.
Marksten av lerskiffer förekommer nästan endast som regelbundna plattor med sågade kanter. Oregelbunden sten har helt enkelt för svaga kanter. Materialet finns även med så kallade tillsatta kanter, alltså sådana som lutar inåt på undersidan. Men även dessa kanter är i svagaste laget.
Kalksten
Kalksten är en kalciumkarbonat blandad med kvarts, järnoxid och lera. Stenen finns i röda, gulaktiga och grå färgtoner. Är den rödfärgad är järnoxidhalten hög, är stenen däremot gråaktig dominerar leran. Kalkstenens färg ger också besked om dess hållbarhet. Grå sten har nämligen ofta större styrka än den röda.
Däremot är båda ganska känsliga för vissa kemikalier, främst syror. Man bör till exempel undvika att stenen får kontakt med kvävehaltiga gödselmedel, som lätt sätter igång en vittringsprocess.
Likaså är det inte tillrådigt att salta på en kalkstensbeläggning för att bli av med eventuell vinteris, då sådant salt bidrar till vittring.
Till och med vanligt regn- och smältvatten kan vintertid gå hårt åt stenen. Blidvädersdagar tränger vattnet in i sprickor och fickor och när det sedan fryser och får större volym är risken stor att stenen sprängs sönder. Trots dessa negativa sidor är kalkstenen, eller Ölandsstenen som den oftast kallas, den för markbeläggning vanligaste naturstenen.
Den naturliga brottytan, som ibland kallas klovyta och ibland råkopp, är ganska ojämn. Detta gör att kalksten oftast hyvlas eller topphuggs med mejsel. Hyvlingen, som numera är helt dominerande, ger tre skilda kvaliteter. Vid topphyvling tar man bort de största knaggarna - det vill säga uppstående ojämnheter- medan alla gropar lämnas kvar. Vid grovhyvling accepterar man inga djupare håligheter än 4 millimeter.
Finhyvlad, eller finslipad, kalksten är egentligen bara aktuell för inomhusbruk. Samma sak gäller förstås den allra högsta kvaliteten, som är polerad. Röda kalkstensplattor kan man få i såväl regelbundna kvadrater och rektanglar som i oregelbundna större och mindre hällar. Den grå stenen förekommer mest som regelbundna plattor.
Tjockleken på stenen varierar en del, vanligen mellan 40 och 70 millimeter. Är kanterna sågade är i allmänhet stenen också något tjockare. Detta gör att kalksten är ganska tungt. Man bör räkna med att en kvadratmeter väger från 150 upp till cirka 200 kilo.
Sandsten
Som framgår av namnet är sandsten uppbyggd av sandkorn. Dessa i sin tur består huvudsakligen av kvarts, men fältspat, glimmer och även andra mineraler kan ingå. Kornen kan vara både skarpkantade och rundade. Bindemedlen kan endera vara kalk, ler eller järnhaltiga, vilket gör att stenen är mycket färgvarierande. För det mesta är den röd, men den kan också vara brun, grönaktig, gul, grå eller vit.
Det är vanligt att sandstenens skiktning är mycket tydlig, liksom att så kallade böljeslagsmärken förekommer. Dessa liknar mest korta vågrörelser. Det är inte heller helt ovanligt att man i sandstenen hittar fossil, det vill säga förstenade lämningar eller spår av växter eller djur. Dessa kan vara mycket dekorativa i en stenläggning med många vackra mönster.
Benämningen sandsten kan ge en känsla av skörhet och materialets hållfasthet kan variera något, men den sandsten som säljs för markbeläggning visar sällan några svagheter, mycket beroende på att det är ett naturmaterial. En mycket stor fördel är att materialet är lätt att bearbeta. En lika stor geografisk nackdel är emellertid att det inte bryts på så många platser. Därför kan det ses som en förmån att ha tillgång till sandsten.
En annan positiv detalj är att klovytan i regel är så jämn att den inte kräver någon ytbehandling. I de flesta fall lägger man oregelbundna hällar.
Granit - Gatsten
Hällar av granit är ett utmärkt golvmaterial för trädgården, men förekommer ändå inte så ofta på grund av kostnaderna. Däremot är det mera vanligt att gatsten, som bryts ur denna bergart, används som beläggning vid bland annat biluppfarter. Tyvärr minskar också denna användning, främst på grund av priset, men också för att det är svårt att få tag på lämpliga mängder.
Graniten varierar en hel del i färg och eftersom alltför starka variationer kan bli störande bör man kräva en någorlunda enhetlighet inom en och samma leverans. Smågatsten, som är kubisk med kantmåtten 80-100 millimeter, är den vanligaste typen. Väl huggna kan de läggas med minimala fogar. Det går åt cirka 100 stenar till en kvadratmeter. Varje enskild sten väger omkring 2 kilo.
Storgatsten, som har 210 millimeters längd med 140 millimeter som bredd och höjdmått, används mest som kantsten och som infattning för ytor som lagts med smågatsten. Måtten kan variera något och för att läggningsarbetet inte ska bli bevärligt bör man inte tolerera större avvikelser än ñ 5 millimeter.
Ibland kan man också komma över så kallad gångbanesten, som liksom smågatstenen är kubisk, men inte har större kantmått än 50x70 millimeter - ett format som givetvis är mera lätthanterligt, men som inte kan belastas lika mycket.
Gnejs - Kullersten
Kullersten är gnejs, så kallad fältsten. I århundraden har den varit vår vanligaste gatu och torgbeläggning. En kullerstenslagd yta har stor charm, men den är ganska obekväm att både gå och köra på, varför den numera mest läggs på ytor som man av någon anledning inte vill att folk ska gå på.
Kullersten kan mycket väl läggas på till exempel en garageuppfart, men då tillsammans med ett par körstråk av huggen gatsten. Ett par andra användningssätt är att löslägga kullersten runt nyplanterade träd eller längs fasader, där ingen växtlighet trivs. För att kullersten ska kunna läggas i stadiga förband bör den ha en diameter på 70-100 millimeter och vara något tillplattad, så att den kan sättas på kant.
Marmor
Även om marmor är en mycket vacker sten med tusenåriga anor har den klara begränsningar som markbeläggning. Bland annat fordrar stenen mycket av omgivningen och passar därför knappast annat än till större golvytor i direkt anslutning till mera pretentiösa byggnader. I stort sett läggs bara hyvlad eller sågad marmor i regelbundna plattor. Den glatta ytan har som sagt i rätt miljö stort dekorvärde, men är samtidigt en halkrisk för den oförsiktige.
Fogplattor av marmorkross, blandad med cement eller konstharts som bindemedel, säljs på marknaden under beteckningen konstbetong.
