Taggar:
På lika goda grunder kan man fråga sig om det i dag finns något behov av att bevara denna ca 6 000 år gamla taktäckningstradition. Överraskande nog blir svaret ja. Skälen är inte bara estetiska och kulturella. Flera stråtaksnyheter, till och med brandsäkra stråtak, tillverkas numera i Tyskland och Danmark och fler länder är på gång. Ett traditionellt stråtak har både för- och nackdelar. Till fördelarna räknas bland annat den trefaldigt goda isoleringsförmågan - mot kyla, värme och ljud.
Den fördel man sannolikt tänker på i första hand är dock materialens formbarhet. Både vass och halm har en mjuk följsamhet som är vida överlägsen alla andra takmaterial och därför medger sådana charmfulla detaljer som till exempel så kallade ögonbryn över dörrar och takfönster.
Men tyvärr finns det också en hel del negativa sidor med stråtak. Stråtaken är till exempel brandfarliga. I och för sig kan innertaket göras brandskyddat, men det är ofta både komplicerat och dyrbart.
Andra möjligheter som har provats för att få taken mer brandsäkra är att täcka stråbädden med material som sand, cement och glasfibermattor. Hittills har dock försöken resulterat i alltför stora estetiska förluster. Olika typer av impregneringar har också provats på olika håll i världen där stråtak är vanliga, men ännu har ingen metod visat sig hålla mer än högst något år.
De första stråtaken var av ett material som fanns nära till hands, nämligen vass, säv och liknande. Men även gräs, ljung och tång har använts. Senare gav också råg- och veteåkrarna ett naturligt täckningsmaterial.
I dag dominerar vass, mest därför att vass har längre hållbarhet än halm. Genomsnittligt håller vasstaket omkring 45 år, under förutsättning att nocken "ryggas om" ungefär vart femte år.
Materialet till stråtak är knappast något som man skaffar sig på den vanliga byggmarknaden. I de flesta fall är taktäckaren så att säga självförsörjande. Men i synnerhet när det gäller vass importeras en hel del från Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike.
Tyngsta kostnadsposten när det gäller stråtak är själva läggningen. Därför läggs också de flesta stråtak på kulturhistoriskt intressanta byggnader.
Både saltvattens- och sötvattensvass kan användas till taktäckning. Den enda egentliga skillnaden mellan vassorterna är att sötvattensvassen normalt blir högre och tjockare. Vass kan endast skördas med amfibiefordon eller slås med lie, vilket är den viktigaste förklaringen till det höga priset.
Skördetiden är normalt i novemberfebruari. Vassen bör vara 140-160 cm hög. Särskilt hos havsvass bör stråna vara så tunna som möjligt, eftersom kärvarna då får större hållfasthet och längre livslängd.
Vidjor av pil eller hassel användes som "tråd" i äldre vasstak. Numera är bindningsmedlet koppartråd, galvaniserad, plastöverdragen eller rostfri tråd. Urlakningen från koppartråden hämmar mossbildningen.
Vasstaket håller dubbelt så länge som halmtaket, men åtskilliga människor ser så stort skönhetsvärde i halmen att den ändå får företräde. Bladen lossnar inte förrän efter 2-3 nätters frost. Skördar man för tidigt är risken stor att bladen ruttnar, vilket i sin tur gör att sömmarna släpper efter en tid. Skördar man så sent att vassen har börjat grönska, ödelägger man nästa års skörd.
Skördad vass räknas i travar och knippen. En trave är lika med 20 knippen. Beroende på typ av vass ska ett knippe ha 45-60 cm omkrets. Det går åt ca 10 knippen till 1 m2 tak.
När man köper vass ska man se till att den är ordentligt rensad och att stråna är friska och smidiga. Ett vällagt vasstak av strån med hög kvalitet kan på norrsidan hålla upp emot 60 år. På grund av solljuset är livslängden på södersidan halverad.
Råg eller vetehalm
Det är de båda sädesslagen vete och råg som lämnar material till halmtak. Mestadels används råghalm, eftersom den är längre än vetehalmen.
Priset på halm är ungefär hälften av priset på vass, men å andra sidan är livslängden hos ett halmtak bara hälften i jämförelse med ett vasstak. Det är emellertid inte ovanligt att man ökar livslängden hos ett halmtak genom att täcka gaveluthänget och takskägget med vass.
Det är något komplicerat att tröska täckhalm, men numera finns automatiska tröskverk med hög kapacitet. Täckhalm räknas i travar och buntar. En trave är lika med 20 buntar och det går åt ca 10 buntar per m2 tak. En bunt väger normalt ca 2 kg.
Ljung och tångtak
Ljungtak räknas till de så kallade blandtäckta husen. Täckningen går till så att man lägger vartannat lager halm och vartannat ljung. Det är alltså vanlig höstljung som används och riset bör skäras när det är ca en halvmeter högt. Det får helst inte torka innan man lägger det. Ljungtak är inte så vanliga numera, men när de läggs är det inte ovanligt att man från nocken häller sand och jord över taket, som sedan regnar ner i täckningsmaterialet och tätar det senare.
Tångtak är ännu mindre vanliga och förekommer givetvis enbart i kustområden. Att de räknas till stråtaken beror på att tången förr i tiden lades tillsammans med strå. På takets nedre läkter binds tång som har tvinnats till tremeterslängder, medan resten av taket täcks med lös tång. Den lösa tången läggs i två omgångar med ett par månaders mellanrum.
Normalt räknar man med att tångtak har samma varaktighet som vasstak, men i Danmark finns ett tångtak som lades redan i början av 1700-talet.
Torvtak - Betesrev
I äldre tider var halmtaken inte bara ett skydd mot vädrets makter. Vid missväxt kunde också halmen, som en sista utväg under vårvintern, tas i anspråk som foderreserv för kreaturen. På ungefär samma sätt fungerade de gamla torvtaken där gräset fick växa sig högt. Men även den flacka taklutningen som var nödvändig för att torven inte skulle glida, spelade en viss roll.
När man misstänkte att kringstrykande, tjuvaktigt folk rörde sig i trakten tog man helt sonika hem de mindre husdjuren, till exempel getterna, och lyfte upp dem på hustaken. Där kunde de beta av det friska gräset under uppsikt och utan risk för att bli bortrövade.
De ursprungliga torvtaken fuktisolerades med flera lager björknäver som också drogs ut en bit utanför den så kallade mullbrädan vid takfoten. Ovanpå nävern lades sedan två lager fyrkantigt uthuggna bitar av grästorv. Torvorna, som var ganska tjocka, placerades med rotsidorna mot varandra och med förskjutna skarvar.
Samma läggningsteknik kan givetvis användas även i dag, men inte minst av miljöhänsyn bör man då byta näverisoleringen mot en kraftig plastfolie som dessutom fungerar på ett mer effektivt sätt.
Ett ännu enklare sätt att bibehålla ett gammalt torvtak eller lägga ett nytt är att lägga ett rejält lager näringsberikad trädgårdstorv på den fuktisolerande plasten, vattna igenom den och sedan rulla ut en prefabricerad gräsmatta.
Ett tredje alternativ är att i princip skapa underlaget för en vanlig gräsmatta och sedan fröså taket. Då kan man till och med välja mellan låg- eller högväxande gräs.
Vill man sedan ge taket lite extra dekoration, finns det ingenting som hindrar att man till exempel sår vallmo, prästkragar eller andra sommar
Torv- och stråtak
På goda grunder kan man anta att vass eller säv var det takmaterial som våra stenåldersförfäder lade över sina hyddor när de övergav tillvaron som grottmänniskor. Torvtak var under en period vår vanligaste taktäckning.På lika goda grunder kan man fråga sig om det i dag finns något behov av att bevara denna ca 6 000 år gamla taktäckningstradition. Överraskande nog blir svaret ja. Skälen är inte bara estetiska och kulturella. Flera stråtaksnyheter, till och med brandsäkra stråtak, tillverkas numera i Tyskland och Danmark och fler länder är på gång. Ett traditionellt stråtak har både för- och nackdelar. Till fördelarna räknas bland annat den trefaldigt goda isoleringsförmågan - mot kyla, värme och ljud.
Den fördel man sannolikt tänker på i första hand är dock materialens formbarhet. Både vass och halm har en mjuk följsamhet som är vida överlägsen alla andra takmaterial och därför medger sådana charmfulla detaljer som till exempel så kallade ögonbryn över dörrar och takfönster.
Men tyvärr finns det också en hel del negativa sidor med stråtak. Stråtaken är till exempel brandfarliga. I och för sig kan innertaket göras brandskyddat, men det är ofta både komplicerat och dyrbart.
Andra möjligheter som har provats för att få taken mer brandsäkra är att täcka stråbädden med material som sand, cement och glasfibermattor. Hittills har dock försöken resulterat i alltför stora estetiska förluster. Olika typer av impregneringar har också provats på olika håll i världen där stråtak är vanliga, men ännu har ingen metod visat sig hålla mer än högst något år.
De första stråtaken var av ett material som fanns nära till hands, nämligen vass, säv och liknande. Men även gräs, ljung och tång har använts. Senare gav också råg- och veteåkrarna ett naturligt täckningsmaterial.
I dag dominerar vass, mest därför att vass har längre hållbarhet än halm. Genomsnittligt håller vasstaket omkring 45 år, under förutsättning att nocken "ryggas om" ungefär vart femte år.
Materialet till stråtak är knappast något som man skaffar sig på den vanliga byggmarknaden. I de flesta fall är taktäckaren så att säga självförsörjande. Men i synnerhet när det gäller vass importeras en hel del från Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike.
Tyngsta kostnadsposten när det gäller stråtak är själva läggningen. Därför läggs också de flesta stråtak på kulturhistoriskt intressanta byggnader.
Havs eller Insjövass
Både saltvattens- och sötvattensvass kan användas till taktäckning. Den enda egentliga skillnaden mellan vassorterna är att sötvattensvassen normalt blir högre och tjockare. Vass kan endast skördas med amfibiefordon eller slås med lie, vilket är den viktigaste förklaringen till det höga priset.
Skördetiden är normalt i novemberfebruari. Vassen bör vara 140-160 cm hög. Särskilt hos havsvass bör stråna vara så tunna som möjligt, eftersom kärvarna då får större hållfasthet och längre livslängd.
Vidjor av pil eller hassel användes som "tråd" i äldre vasstak. Numera är bindningsmedlet koppartråd, galvaniserad, plastöverdragen eller rostfri tråd. Urlakningen från koppartråden hämmar mossbildningen.
Vasstaket håller dubbelt så länge som halmtaket, men åtskilliga människor ser så stort skönhetsvärde i halmen att den ändå får företräde. Bladen lossnar inte förrän efter 2-3 nätters frost. Skördar man för tidigt är risken stor att bladen ruttnar, vilket i sin tur gör att sömmarna släpper efter en tid. Skördar man så sent att vassen har börjat grönska, ödelägger man nästa års skörd.
Skördad vass räknas i travar och knippen. En trave är lika med 20 knippen. Beroende på typ av vass ska ett knippe ha 45-60 cm omkrets. Det går åt ca 10 knippen till 1 m2 tak.
När man köper vass ska man se till att den är ordentligt rensad och att stråna är friska och smidiga. Ett vällagt vasstak av strån med hög kvalitet kan på norrsidan hålla upp emot 60 år. På grund av solljuset är livslängden på södersidan halverad.
Råg eller vetehalm
Det är de båda sädesslagen vete och råg som lämnar material till halmtak. Mestadels används råghalm, eftersom den är längre än vetehalmen.
Priset på halm är ungefär hälften av priset på vass, men å andra sidan är livslängden hos ett halmtak bara hälften i jämförelse med ett vasstak. Det är emellertid inte ovanligt att man ökar livslängden hos ett halmtak genom att täcka gaveluthänget och takskägget med vass.
Det är något komplicerat att tröska täckhalm, men numera finns automatiska tröskverk med hög kapacitet. Täckhalm räknas i travar och buntar. En trave är lika med 20 buntar och det går åt ca 10 buntar per m2 tak. En bunt väger normalt ca 2 kg.
Ljung och tångtak
Ljungtak räknas till de så kallade blandtäckta husen. Täckningen går till så att man lägger vartannat lager halm och vartannat ljung. Det är alltså vanlig höstljung som används och riset bör skäras när det är ca en halvmeter högt. Det får helst inte torka innan man lägger det. Ljungtak är inte så vanliga numera, men när de läggs är det inte ovanligt att man från nocken häller sand och jord över taket, som sedan regnar ner i täckningsmaterialet och tätar det senare.
Tångtak är ännu mindre vanliga och förekommer givetvis enbart i kustområden. Att de räknas till stråtaken beror på att tången förr i tiden lades tillsammans med strå. På takets nedre läkter binds tång som har tvinnats till tremeterslängder, medan resten av taket täcks med lös tång. Den lösa tången läggs i två omgångar med ett par månaders mellanrum.
Normalt räknar man med att tångtak har samma varaktighet som vasstak, men i Danmark finns ett tångtak som lades redan i början av 1700-talet.
Torvtak - Betesrev
I äldre tider var halmtaken inte bara ett skydd mot vädrets makter. Vid missväxt kunde också halmen, som en sista utväg under vårvintern, tas i anspråk som foderreserv för kreaturen. På ungefär samma sätt fungerade de gamla torvtaken där gräset fick växa sig högt. Men även den flacka taklutningen som var nödvändig för att torven inte skulle glida, spelade en viss roll.
När man misstänkte att kringstrykande, tjuvaktigt folk rörde sig i trakten tog man helt sonika hem de mindre husdjuren, till exempel getterna, och lyfte upp dem på hustaken. Där kunde de beta av det friska gräset under uppsikt och utan risk för att bli bortrövade.
De ursprungliga torvtaken fuktisolerades med flera lager björknäver som också drogs ut en bit utanför den så kallade mullbrädan vid takfoten. Ovanpå nävern lades sedan två lager fyrkantigt uthuggna bitar av grästorv. Torvorna, som var ganska tjocka, placerades med rotsidorna mot varandra och med förskjutna skarvar.
Samma läggningsteknik kan givetvis användas även i dag, men inte minst av miljöhänsyn bör man då byta näverisoleringen mot en kraftig plastfolie som dessutom fungerar på ett mer effektivt sätt.
Ett ännu enklare sätt att bibehålla ett gammalt torvtak eller lägga ett nytt är att lägga ett rejält lager näringsberikad trädgårdstorv på den fuktisolerande plasten, vattna igenom den och sedan rulla ut en prefabricerad gräsmatta.
Ett tredje alternativ är att i princip skapa underlaget för en vanlig gräsmatta och sedan fröså taket. Då kan man till och med välja mellan låg- eller högväxande gräs.
Vill man sedan ge taket lite extra dekoration, finns det ingenting som hindrar att man till exempel sår vallmo, prästkragar eller andra sommar
