Taggar:

Virus

Virus är de minsta biologiska enheterna som kan infektera levande organismer. Virus brukar inte räknas som en livsform, då de saknar egen ämnesomsättning. De kan inte föröka sig utan att infektera en levande cell. Med hjälp av cellens maskineri tillverkar viruset fler viruspartiklar.

Virus kan infektera alla levande organismer: bakterier, växter, djur och människor. Sjukdomar orsakade av virus kallas virussjukdomar eller mer vetenskapligt viroser. Det finns minst 600 virus som kan infektera människor. Virus som infekterar bakterier kallas bakteriofager.

Virus kan inte förflytta sig av egen kraft, utan förlitar sig på att det förr eller senare kommer i kontakt med en möjlig värdcell av rätt slag för just denna typ av virus. Virus sprids ofta via kroppsvätskor och avföring, direkt kontakt med smittokälla eller via luften i aerosoler. Då virus inte är levande partiklar är många mycket motståndskraftiga mot tuffa miljöer både utanför och innanför kroppen.

Kroppen bekämpar virusinfektioner genom att känna igen och döda virusinfekterade celler. Särskilt det adaptiva immunförsvaret bestående av lymfocyter (T- och B-celler) är viktigt i skyddet mot virusinfektioner. Ett framgångsrikt virus har därför utvecklat mekanismer för att gömma sin existens för immunförsvaret. Det går att vaccinera mot en lång rad virussjukdomar, och därmed öka kroppens beredskap för att bekämpa det aktuella viruset.

Vi har många virus som ligger latenta i våra kroppar (exempelvis Epstein-Barr virus), och hålls i schack av immunförsvaret. När immunförsvaret antingen är upptagen med annat eller nedsatt, som vid andra sjukdomar eller vid behandling med immunhämmande (immunosuppressiva) mediciner, kan sådan virus orsaka symptom. Eftersom virus har lätt för att mutera och därigenom hitta sätt att undgå medicinens verkningar, måste man ofta behandla med flera antivirala medel samtidigt.

Eftersom många virus stimulerar de infekterade cellerna att dela sig, ökar vissa virus risken för cancer. Livmoderhalscancer (cervixcancer) är en cancerform som är starkt förknippad med vissa papillomavirus.

I genterapi används virus som vektorer, det vill säga för att bära den relevanta genen in i cellen. Detta har emellertid visat sig farligt. Några patienter har dött av virusinfektion efter försök till genterapi.

Studiet av virus kallas virologi och är en gren av biologin.

Historia


Virussjukdomen Polio finns dokumenterad från faraonernas Egypten tack vare hieroglyfer. 1796 upptäckte Edward Jenner att en mjölkerska som tidigare hade haft kokoppor var immun mot smittkoppor. Denna insikt ledde till att man lyckades ta fram ett vaccin mot smittkoppor. I slutet av 1800-talet utvecklades Germ Theory av John Snow, Louis Pasteur och Robert Koch som säger att mikroorgansimer kan orsaka sjukdomar, något som idag är självklart men som inte var det för hundra år sedan.

Den rysk-ukrainske vetenskapsmannen Dimitri Ivanovski lyckades 1892 isolera Tobaksviruset som drabbar tobaksplantor . 1900 kom Walter Reed fram till att gula febern som orsakade stort problem vid byggandet av Panamakanalen orsakades av en mygga och därmed enkelt gick att skydda sig mot.

Struktur


En viruspartikel, ett virion, består av genetiskt material i form av antingen RNA eller DNA, och en kapsid det vill säga ett skal av protein och ibland även en yttre hölje bestående av lipider. De största virionen är 0,4 mikrometer i diameter medan de minsta inte är större än 0,02 mikrometer. Mindre virus är oftast mer beroende av den värdcell som den infekterar, eftersom färre gener ryms inne i kapsiden.

Arvsmassa


Virusets egna gener kodar för ett fåtal proteiner. Till de proteinerna hör de som ingår i virusets skal, proteiner som hjälper viruset att infektera celler och proteiner som ställer om cellen från dess normala funktion till att bli en virusfabrik.

DNA-virus bär på färdiga DNA-molekyler som tar sig in i cellen och använder cellens mekanismer för att föröka sig. Undantag är hepatit B-virus som är det enda DNA-virus som replikerar i cytoplasman. DNA-virus är antigen dubbelsträngade (dsDNA) eller enkelsträngade (ssDNA). De sistnämnda bildar efterhand dsDNA. Allmänt sett är DNA-virus stabilare än RNA-virus och ger därmed högre risk för smitta. Risken att smittas av RNA-viruset HIV vid samlag är till exempel betydligt mindre än att smittas av DNA-viruset Hepatit B, som är ett DNA-virus.

Nästan alla RNA-virus replikeras i cytoplasman. +RNA (mRNA) kan direkt translateras av fria ribosomer och producera proteiner som viruset behöver. Ett -RNA virus (komplementär till mRNA) har med sig polymeras när det tränger in i cellen för att kunna skapa +RNA (mRNA).

Läkemedel


Det finns flera typer av läkemedel mot virus, antivirala medel. Generellt sett ligger området långt efter medel mot bakterier - det första antivirala medlet godkändes först 1983. Området har satt fart tack vare den intensiva forskningen på HIV. Antivirala medel kan till exempel hindra virus från att sätta sig fast och tränga in i cellerna, eller hämma virusets förökning (replikation). De kan också gå ut på att stimulera kroppens immunförsvar. Många medel mot HIV, så kallade proteashämmare, blockerar virusets enzymer (proteaser).

Klassificering


Klassificering av virus sker på ett par olika sätt. Ofta baseras klassificeringen utifrån virusets morfologi. Det vanligaste är ett system med olika hierakier (suffix inom parentes):

1. Familj (-viridae)
2. Underfamilj (-virinae)
3. Genus (-virus)
4. Typ (-virus)

Ett annat system uppfanns av David Baltimore och döptes efter honom till Balitmore klassificeringen där sju olika grupper används beroende på hur viruset replikeras sig.

Fakta Om